13 Apr 2012

Verkar som att Romklubben inte var helt fel ute, trots allt

Den blev hånad, bespottad och förkastad av ekonomer. I år fyller Romklubbens banbrytande studie "Limits to Growth" 40 år. Som en del av arbetet med en längre artikel för Internationella Studier, hade jag nöjet att göra lite research - hur fel hade de förutsägelser som Romklubben presenterade, baserade på datormodellen World3?

Så här i efterhand kan vi konstatera: inte så mycket som man skulle kunna tro från tunga kritiker som ekonomen William Nordhaus (känd för bl.a. den vida spridda ekonomi-klimatmodellen DICE). Tvärtom stämmer de viktigaste förutsägelserna för ett "business-as-usal scenario" mycket väl ihop med dagens utveckling. Följande figur från Smithsonian (överst) och Scientific American (nederst) är talande:

Screenshot

Limits_2

Mer om Romklubben, World3, och konsten att förutsäga framtiden kommer alltså i nästa nummer av Internationella Studier...

 

Mer läsning

Testa modellen World3 som låg till grund för Romklubbens rapport här.

"The History of Limits to Growth", Solutions

Filmade föredrag från "Perspectives on Limits to Growth: Challenges to Building a Sustainable Planet" 2012. 

"Revisiting the Limits to Growth After Peak Oil", Scientific American, 2009 [PDF].

Paul Krugman (2008) om rapporten, och dess antaganden om teknikutveckling i New York Times.

3 Dec 2011

Så påverkades den amerikanska opinionen av Climategate

Godmorgon Världen sänder idag ett inslag om "Climategate", och vilka eventuella långsiktiga effekter den här typen av smutskastningskampanjer får för klimatforskningen, och för pågående klimatförhandlingar. I intervjun nämner jag kort, att det finns undersökningar som visar att "Climategate" haft en mätbar långsiktig effekt i den amerikanska opinionen. Politiska skandaler tenderar generellt att ha en kort effekt på den allmänna opinionen, men just "Climategate" i USA verkar vara ett undantag. 

The_telegraph_liten

Bild: Skrämdump av artikeln där begreppet "Climategate" myntades.

Anthony Leiserowitz och kollegor vid universitet i Yale (USA), kommer i början på nästa år att publicera en studie med titeln "Climategate, Public Opinion, and the Loss of Trust". Forskarlaget genomförde två representativa enkätundersökningar, 2008 och 2010. Det vill säga både innan, och efter "Climategate" 2009. Resultaten visar inte bara att den påstådda skandalen tydligast påverkade redan klimatskeptiska väljare (vita, republikaner), utan också att:

* År 2008 svarade 71% att mänskligt skapade klimatförändringar (MSK) var verklig (eng. "global warmins is happening"). 2010 hade andelen sjunkit till 57%.

Leiserowitz och kollegor frågade respondenterna också explicit om "Climategate", och om denna ändrat deras förtroende för klimatforskare, och om MSK. Av de respondenter som följt "Climategate" i media (25% av de tillfrågade), svarade 47% att skandalen fått dem att bli mer säkra på att MSK inte är verkliga (eng. "global warmins is not happening"). 11% svarade att "Climategate" tvärtom gjort dem mer säkra på att MSK var verklig.

Slutligen ingick också frågor om förtroende för klimatforskare. Leiserowitz och kollegor skriver

Finally, respondents were asked several questions to investigate the conclusions they had reached about the scandal itself and its wider meaning for the issue of global warming. Of those Americans paying attention to the story, 69 percent said that they somewhat (36%) or strongly agreed (33%) with the statement: “Scientists changed their results to make global warming appear worse than it is” (Figure 1). Likewise, 66 percent somewhat (33%) or strongly agreed (33%) that: “Scientists conspired to suppress global warming research they disagreed with.”

En tidig version av artikeln finns här (inkluderar dock ej siffror från 2010). 

 

 

22 Nov 2011

Därför tar "Climategate" fart igen

Strax efter lunch idag (tisdag), lade SEI-forskaren Richard Klein ut en uppdatering på Twitter om att nya dokument från klimatforskare knutna till FNs klimatpanel (IPCC) - inklusive e-postkorrespondens - lagts ut på en rysk server. Det tog inte många timmar innan nyheten spred sig på Twitter under #climategate. Och som det ser ut nu, i även i andra medier som brittiska BBC, och The Telegraph.

Tillvägagångssättet är nästan identisk med Climategate-skandalen 2009. Någon lade då också ut en stor fil med dokument på en rysk server, klimatskeptiska bloggare hakade på, och Climategate briserade just i fas med klimatförhandlingarna i Köpenhamn. Den här gången är timingen nästan perfekt inför klimatmötet i Durban om exakt en vecka. 

Vad som är intressant med den här historien (som knappt har börjat) är på vilket sätt olika globala nätverk koordinerar sina aktiviteter för att få ett så stort opinionsmässigt och politiskt inflytande som möjligt. För ett drygt år sedan hade jag nöjet att prata med en PR-konsultgrupp som för brittiska Oxfams räkning, gjorde en detaljerad studie av mobiliseringen av globala nätverk inför Köpenhamnsmötet 2009 (se bild nedan). 

Cc-networks-large

Vi diskuterade då en mycket intressant teori om varför Climategate 2009 fick sådan enorm uppmärksamhet i media. Teorin kan sammanfattas i förkortningen EE-AA-WWW. Climatgate visade sig nämligen vara ett perfekt exempel på att globala kampanjnätverk för att få globalt genomslag, behöver samordna sig kring fyra nyckelfunktioner. Den första handlar om knyta till sig rätt typ av expertis ("Expert"). Utan denna är det svårt att sätta den läckta e-postkommunikationen i sin rätta kontext, som till exempel känna till positionen hos de som författat mailen, förstå forskningsterminologin, m.m. Men detta räcker inte. Det behövs också några aktörer som kan sammanfatta de små bitar expertinformation som lyfts ut ur mailen, på ett kommunikativt sätt ("Editor"). 

Men "nyheten" får inte automatiskt spridning där, utan fastnar lätt i bloggosfären utan att få större spridning. För att det ska ske måste informationen nå nätverk som fyller en stark agitatorsfunktion ("Advocate"), det vill säga grupper som tagit tydlig ställning i en fråga, och som är väletablerade representanter för en viss position. Dessa är också i regel knutna till den sista gruppen, förstärkarna ("Amplyfiers") som i regel är journalister i etablerade media. När väl denna sista nätverk kopplats på, så får "nyheten" snabb global spridning ("World Wide Web"). I fallet med Climategate 2009 var förstärkaren The Telegraph som myntade just begreppet "Climategate". Alltså: Expert-Editor-Advocate-Amplifyer-WorldWideWeb.

Frågan är om vi kommer att få se samma typ av spridningsmekanismer, och politiska konsekvenser, för Climatgate II. Min gissning är att vi redan passerat förstärkningsfasen genom framförallt BBC och Nature

11 Oct 2011

Bilder från föredrag med Framtidsjorden

Tack till arrangörerna på Framtidsjorden för ett intressant seminarium ikväll. Nedan hittar ni bilderna från mitt föredrag, hoppas att de kommer till nytta!
4 Oct 2011

Är Mats Odell kd:s gröna kandidat?

Jag kan inte låta bli att dela med mig av några godbitar nu när ledarfrågan inom KD diskuteras som mest intensivt. För något år sedan fick jag tillsänt några texter som Mats Odell skrivit tidigt i sin politiska karriär. Det finns några väldigt spännande resonemang kring miljö och tillväxt, till exempel:

"Nu måste vi ifrågasätta om det överhuvudtaget är önskvärt med ytterligare ekonomisk tillväxt i världens rikaste land".

samt

och "Den nya livsstilen innebär en enklare materiell standard. Frigjorda från mycket av vårt meningslösa överflöd kommer våra liv med all sannolikhet att te sig rikare och meningsfullare."

Hämtat från boken "Ny livsstil" från 1977.
 

(download)

2 Oct 2011

Uppdatering: En slang 1 kilometer rakt upp i himlen

Genomförandet av SPICE-projektet (Stratospheric Particle Injection for Climate Engineering) har efter påtryckningar från miljöorganisationer (bl.a. från svenska Miljöförbundet Jordens Vänner) stoppats temporärt. Det rapporterade BBC i fredags. Beslutet från forskningsfinansiärerna kan hittas här, och har troligen mer omfattande konsekvenser än för enbart SPICE-projektets forskare. 

_55391091_blimp_464

Den ena är att geoingenjörer nu måste börja räkna in ökade kostnader som uppstår i samband med organiserat motstånd. Det brukliga är annars att enbart presentera kostnader för teknologin i sig, utan att överhuvudtaget ta hänsyn till möjliga fördröjningskostnader p.g.a. politiska spänningar och konflikter. Betydelsen ska inte underskattas eftersom ett av de största påstådda fördelarna med geoingenjörsingrepp som bygger på injektion av partiklar i atmosfären, påstås just vara "låga kostnader" (läs/lyssna bland annat på Klotets utmärkta program om geingenjörskonst där detta tas upp). 

Den andra konsekvensen är att flera tunga expertutredningar i frågan nu troligen måste omvärdera sina riskuppskattningar. Flera tunga rapporter ser i regel geoingenjörsingrepp med stratosfäriska aerosoler, som i stort sett omedelbart genomförbara. Royal Society:s rapport från 2009 - en rapport som fått mycket stor spridning i den internationella debatten - gör följande klassificering som bas för hela sin riskbedöming av nämnda teknologi (s. 31):

Royal_society_stratospheric_aerosols

Nyckelordet här är "timeliness" - det vill säga hur snabbt en teknologi kan genomföras i praktiken. I rapporten får stratosfäriska aerosoler ett högt betyg. Men i ljuset av SPICE-projektets bakslag, gäller detta enbart om man ser till de rent tekniska aspekterna. Väger vi in sociala aspekter - i det här fallet organiserat motstånd från intresseorganisationer - måste bedömningen rimligtvis bli en helt annan. Det ska bli intressant att se hur erfarenheterna från SPICE kommer att påverka den internationella geoingenörsdebatten och IPCC:s kommande bedömning av geoingenjörsteknologier.

 

2 Sep 2011

En slang 1 kilometer rakt upp i himlen

Snart ser världens första geoingenjörsexperiment dagens ljus. I alla fall av den typen som försöker studera möjligheterna att injicera partiklar i stratosfären, för att därmed reflektera bort solljus. The Guardian rapporterar att brittiska forskare från Cambridge, Oxford, Reading och Bristols universitet inom de kommande månaderna kommer att -  för första gången någonsin - prova ut infrastrukturen för ett möjligt framtida geoeningenjörsingrepp. I det här fallet kommer en ballong i storleken 100-200 m i diameter, att skickas upp 1 kilometer upp i luften. I just det här försöket kommer ballongen endast att spruta ut vatten, men idén är att pröva om det överhuvudtaget är tekniskt möjligt att få upp solreflekterande ämnen i önskad höjd.

Spicepipebaloon2

Motståndet från miljöorganisationer har inte låtit vänta på sig, och kanadensiska ETC Group försöker nu samla en internationell opinion mot experimentet. Rent tekniskt är detta ett rätt harmlöst experiment, men det går inte komma bort från att detta kommer att reta gallfeber på miljöorganisationer runt om i världen. Forskningsgruppens beslut att inte redogöra exakt för när, och var, experimentet kommer att genomföras är också ytterst problematiskt. Inte bara för att det spär på en redan infekterad dialog mellan forskare och miljöorganisationer, utan också för att det bryter mot de s.k. Oxford-principerna: frivilliga regler som togs fram i Storbrittanien i samarbete med just brittiska forskare, i ett försök att skapa större genomskinlighet och legitimitet för geoingenjörsexperiment. Det brittiska projektets vetenskapliga intentioner må vara goda, men någon fingerspetskänsla för den allmänna opinionen kan de inte anklagas för att ha.

17 Aug 2011

Ett skakigt, men klart läsvärt idébygge - Mark Lynas "The God Species"

Behöver världen en ny miljörörelse som propagerar för genteknologi, vattenprivatiseringar, kärnkraft och geo-ingenjörskonst? Svaret är 'ja', alla fall om vi ska tro Mark Lynas i hans nyss utkomna bok "The God Species - How to Save the Planet in the Age of Humans".

The-god-species

Det är en i många avseenden viktig, och provocerande bok. Den är viktig därför att det är den första boken någonsin som fördjupar sig i de politiska och ekonomiska konsekvenserna av att se planeten Jorden som ett sammanhängande bio-geofysiskt system med nio så kallade "planetära gränsvärden" (eng. planetary boundaries), det vill säga möjliga tröskelvärden som ej bör överskridas för att säkra människans framtid på planeten. Och den är provocernade i sin uttryckliga polemik mot miljörörelsens motstånd mot de teknologier som - i alla fall enligt Lynas - skulle kunna hjälpa oss att rädda Jorden.

Argumenten i boken känns igen från miljödebatten i stort. Tonen är teknikoptimistisk och marknadsliberal. Det uppfriskande är att Lynas sätter debatten i ett bredare perspektiv, föreslår lösningar, och anstränger sig för att förankra teserna i etablerad forskning. Många kommer säkert också nöjt att konstatera att Lynas för ovanlighetens skull, inte tillhör någon obskyr tankesmedja, utan har en bakgrund som GM-motståndare och klimataktivist (se videon nedan t.ex. där Lynas "tårtar" Björn Lomborg).

Det torra språket i "God Species" lämnar mycket att önska - ett högt pris som Lynas medvetet betalar för att försöka bygga upp sina teser med vetenskaplig litteratur. För det mesta fungerar detta bra. Men ibland gör Lynas det enkelt för sig. Detta blir särskilt tydligt i de avsnitt som handlar om geo-ingenjörskonst, vattenprivatiseringar, och prissättning av ekosystemtjänster. Samtliga dessa teknologier eller ekonomiska mekanismer har en potential bidra till att hålla människans avtryck inom planetens gränser. Men alla tillhör också lösningar som fortfarande är omdiskuterade inom forskarvärlden. Att försöka bygga en ”ny” eller ”modern” miljörörelse baserad på Vetenskapen (med versal) är långtifrån enkel. Anledningen är inte bara vetenskaplig oenighet, utan beror också på svåra riskbedömningar och etiska ställningstaganden som inte har några enkla vetenskapliga svar (se Andy Stirlings fina inlägg i Guardian nyligen som exempel).

Men Lynas har en mycket viktig poäng som inte får komma bort. Människan är idag den starkaste förändringskraften på Jorden. Och vi ruckar dagligen och omedvetet på inte bara en, utan flera globala bio-geofysiska processer som bestämmer utsikterna för vår egen överlevnad på planeten. Spelreglerna för den gröna rörelsen kommer aldrig att bli desamma igen.

Du hittar en bra intervju med Mark Lynas om sin bok här. ”The God Species” ges ut på svenska av Ordfront senare under 2011/2012.

 

 

 

26 May 2011

Om chemtrails och konspirationsteorier

Tack till alla som hört av sig om min medverkan i SR. Det är ett par personer som något förorättade hört av sig ang. “chemtrails”, och ifrågasatt mitt påstående att detta i huvudsak är konspirationsteorier med obefintligt stöd i forskningen. Ett par personer har också mailat ett brev som innehåller länkar som på olika sätt påstås bevisa påståendet att vi idag blir förgiftade av kemikalier som släpps ut i samband med kondensmoln från flygplan.

Jag tänkte som kortast gå igenom de viktigaste påståenderna en och en, och motivera varför jag fortfarande inte tror att dessa är sanna. Och för er som frågat, så finansieras min forskning av Stockholms universitet, där jag för närvarande har ett biträdande lektorat i statsvetenskap. Jag har alltså inte fått “betalt” av någon (vem nu det skulle vara?) för att uttala mig om dessa frågor, eller att lyfta fram något särskilt perspektiv. Som forskare ser jag det helt enkelt som min uppgift att inte bara undervisa och forska, utan också ha dialog med en intresserad allmänhet. Därav mitt deltagande i SR, och i andra allmänna forum.

Påstående: Jag/vi/andra har samlat in data med över 100 vatten och luftprover världen över som visar höga halter (300-7000 ggr över tillåtna gränsvärdet) av Aluminium, Barium och Strontium. Före och efter sprayningar.

Svar: så kan det vara naturligtvis, men finns det några publicerade studier (i vetenskapliga tidskrifter) som visar på att flygplan i stor skala skulle släppa ut chemtrails? Vilka är dessa studier i sådant fall? Jag har full respekt för enskilda medborgares rätt att samla in data, men om denna inte följs av någon slags vetenskaplig granskning och publicering, så förbehåller jag mig rätten att vara skeptisk. Vill ni övertyga chemtrails-skeptiker, duger tyvärr inte enskilda hemsidor, YouTube-klipp, och bloggarinlägg som källa.

Påstående: Det som kallas Treaty on Open Skies ger stöd för chemtrails-teorin.

Svar: håller jag inte alls med om det. TOS är ett militärt samarbete från kalla krigets dagar med det ursprungliga syftet att ge länder möjlighet att bedriva militär övervakning på varandras luftterritorium. Finns inget om "chemtrails" i TOS så vitt jag förstår.

Påstående: chemtrails har tagits upp i Sveriges Riksdag, och EU-parlamentet.

Svar: den Riksdagsmotion som länkas till är den av Eva Goes (mp) och Ragnhild Pohanka (mp) från 1997/1998 och handlar om HAARP, det vill säga ett amerikanskt forskningsprogram om jonosfären. I motionen tas av någon oklar anledning också skapandet av artificiella moln upp, något som inte alls behöver innebära användandet av giftiga kemikalier. Det är också oklart vad kopplingen är mellan HAARP, artificiella moln och chemtrails. Inget i motionen ger stöd för påstådendet att storskalig förgiftning av befolkningen pågår.

Att en EU-parlamentariker (Erik Meijer) 2007 ställde en fråga om "chemtrails", tycker inte jag bevisar att detta förekommer i verkligheten. Jag noterar också att inte heller Meijer hänvisar till någon rapport, eller forskning, som stöd för sitt påstående.

Påstående: förbjud mot chemtrails diskuteras av FN, och ger därmed stöd för att det förekommer

Svar: detta är en vantolkning av det beslut som fattades i Nagoya förra året. De diskussioner som sker om reglering av geoingenjörskonst, äger rum inom ramen för Konventionen för biologisk mångfald (CBD). Förvisso ett FN-organ, men inte samma sak som FN (CBD har betydligt färre medlemmar och ett mycket mer begränsat mandat till exempel). Det som diskuterades i CBD i Nagoya förra året, är förbjud av storskaliga geoingenjörsexperiment till havs, på land och på luft som kan tänkas ha påverkan på den biologiska mångfalden. Inget i det moratorium som det fattades beslut om, nämner "chemtrails", och kan därför inte ses ge stöd för teorin som vissa vill göra gällande.

Beslutet i Nagoya har tvärtom föregripits av en flera år lång diskussion om experiment med gödning av havet med järn, samt de snabbt växande teknologierna som faller under begreppet Carbon Capture and Storage (CCS). Det finns inget som talar för att CBD-beslutet drivits fram av en oro för "chemtrails". Det som kallas för "cloud seeding" i diskussionerna kring detta beslut, berör forskningsprojekt med syfte att skapa konstgjorda moln med hjälp av havssalt, ej giftiga kemikalier.  

Det finns naturligtvis mycket mer att säga om detta, och jag har inga förhoppningar om att ha lyckats övertyga någon av de som varit i kontakt med mig om "chemtrails" efter det korta inhoppet på Klotet. Jag vidhåller dock att det är synd att den allmänna debatten om riskerna med geoingenjörskonst, och de trender som riskerar att drivas oss mot användningen av den här typen av teknologier, domineras av den här typen av diskussion.  

 

31 Mar 2011

Är klimatregleringsexperiment överhuvudtaget möjliga?

Att skjuta upp partiklar i stratosfären för att för att hindra eskalerande klimatförändringar kan tyckas vara en märklig idé. Frågan utreds dock på allvar av inte bara forskare, utan även inom politiska organ som den amerikanska kongressen. Det som attraherar (eller avskräcker beroende på vilken sida man befinner sig i debatten), är att teknologin är billig, och har stor klimateffekt. Ekonomiska beräkningar varierar från mellan 1 miljarder till 8 miljarder US dollar per år. Siffror för klimateffekten varierar (0,5 till 3,0 grader Celsius minskning av Jordens medeltemperatur), men en sak är säker. Effekten är omedelbar, kostnaden försumbar, och initiativet kräver (formellt sett) inte en internationell överenskommelse. En riktig win-win kan tyckas.

 

 

Än så länge är det få som propagerar för en fullskalig lansering av detta alternativ. Däremot finns det de som menar att det kan vara värt att genomföra småskaliga alternativt regionala (ex. över Arktis) experiment för att åtminstone få ett vetenskapligt underlag i debatten. Argumentet: skulle experimentet visa sig ha för stora negativa bieffekter, så är det bara att sluta. Och vi får bra data som klimatforskare kan utvärdera.

I en intressant artikel Science av Alan Robock och kollegor (2010) menar dock att mindre "experiment" av den här typen, egentligen inte har något vetenskapligt värde. Anledningen har att göra med jordsystemets komplexitet. Enkelt sammanfattat: vill man dra några som helst robusta vetenskapliga slutsatser från ett sådant experiment, krävs det inte mindre än en långsiktig (decennier) och fullskalig (det vill säga global) lansering. Detta är, enligt Robock och kollegor, enda sättet att kunna skilja effekten av experimentet från normala vädervariationer, och annat s.k. "brus".

Vill du höra mer om politiken bakom förslagen att lansera klimatregleringsexperiment av den här typen, så ordnar vi ett seminarium på Kungliga Vetenskapsakademin nu på måndag med Jason Blackstock, en av de ledande forskarna i området. Varmt välkommen.

 

Victor Galaz's Space

Researcher, lecturer and theme leader at the Stockholm Resilience Centre.